Sen rapport från SO/EM Gelleråsen #26 R600
Har länge gått o sett fram emot detta race, hemma-bana och dessutom jätte-häftigt att få vara med i depån bland dom ”stora” pojkarna som kör EM. Jag och Fredrik (#42) har förberett allt inför detta race, nu ska vi även vara snygga o prydliga i depån: Team-dekaler till rejsbussen, hojarna o fredriks släp är beställda, mina kåpor o extra-tanken är lämnad för lackering 6 veckor innan, fredriks extra-kåpor ligger spacklade o klara för lack, (vi har bestämt oss för att lämna en uppsättning i taget så vi alltid har en reservuppsättning med oss). Fredrik har varit o köpt ett 3x3-tält som vi kan ställa hojarna i. Min lillebror har lovat att göra våran hemsida klar. Mao är allt noga planerat och för en gångs skull med stor tidsmarginal.
Den här gången kommer vi även ha massor av folk i depån, storebror har hyrt en stuga och kommer med hela familjen, och svärfar o Alexandra:s (flickvän) syster (Ellinor) kommer i husbil.
Nu ska team-namnet NINJARACING lanseras.
Två veckor kvar o jag slår en signal till lackerarna för ett besked om kåporna, får veta att dom har tokmycket att göra o har inte hunnit med att ens titta på dom, får ett löfte om att dom ska vara klara till tävlingen, men inser att vi inte kommer att få fredriks kåpor klara i tid om vi inte lämnar dom samtidigt, Fredrik o jag överlägger lite men bestämmer oss för att behålla hans grundmålade som reserv och han får åka med sina lagade som ändå ser hyfsade ut.
En vecka kvar o jag får ett samtal från lillebror, han har lyckats mata sin laptop med pilsner (tror han porrsurfade och försökte supa tjejen på bildskärmen villig) så hemsidan kommer inte bli klar till EM:et.
Ringer lackerarna o kollar läget, får veta att allt är grundat o slipat, nu ska det bara in i lackboxen o bli sprutat.
Ett par dagar senare får jag ett samtal från lackerarna, dom har sjuk personal och måste tyvärr prioritera bort mina grejer, är ju bara att acceptera eftersom dom gör detta som sponsring.
Ringer Fredrik o vi diskuterar team-lanseringen: ingen hemsida o båda hojarna med tillfälligt lappade kåpor, vi beslutar oss för att strunta i alltihop o köra tävlingen med den lågbudget-look vi haft hela säsongen.
Äntligen dags för tävlingen, Fredrik som har semester åker till Gelleråsen ett par dagar före för att träna lite på banan under Bike-week, vilket även reulterar i att han kan hålla en bra depåplats till oss och Kristoffer (Flykay)innan alla andra har kommit på plats.
Jag blir förstås tvungen att jobba över på torsdag och kommer fram jättesent, vi reser upp våra grejer och kommer i säng vid tre-tiden på natten. Vaknar fredag-morgon 08.01 av ylande tvåtaktare (i racingdepån behöver man aldrig ställa någon väckarklocka) och inser att vi kommer få köra dagens kval i regn, stapplar till kaffebryggaren o fixar morgonkaffe så starkt att vi nästan kan äta det med sked. Medans vi byter till regndäck kommer en kastvind och gör kaffeved av vårat nya depåtält.
Vi mutar kristoffer med varmt kaffe o får lov att klämma in oss i hans depåtält.
Nu är det dags att lägga upp en strategi för kvalet, jag har endast kört två 20-min pass på regn tidigare och tyckte det bara var obehagligt o stelt. Fredrik däremot har hunnit köra lite i regn och visat sig vara duktig på det. Jag bestämmer mig innan vi åker ut för att stänga av hjärnan o ta rygg på honom. Det visar sig inte fungera då alla överlevnadsinstinkter i hela kroppen protesterar vilt, redan i utgången av esset är det så stor lucka att det är hopplöst att komma ikapp.. Lallar ett varv på nåt som visar sig vara över 2 min, försöker än en gång stänga av hjärnan och försöker hänga på dom som kör om, vilket blir rätt många tillfällen. Får till slut upp lite tempo o börjar få lite förtroende för däcken, passerar laptimersändaren som står i början av start/mål o ser att det står 1.33 på laptimern, HÄRLIGT, det kanske går att lära sig att åka i blött iaf. Tyvärr varar inte den lyckan speciellt länge.
Börjar bromsa vid depåutfarten och vid 150-skylten försvinner hojen under mig, helt plötsligt ligger jag o glider på rygg med fötterna före, vänder mig på sidan för att se så ingen kommer o kör på mig, får syn på hojen som kommer bakom mig, den glider snyggt o prydligt på ena sidan, (är tacksam att jag inte hann få mina kåpor från lacken) den har riktning mer till vänster så jag konstaterar att jag inte kommer att få den på mig, ser hur den kommer ut i gräset och hugger tag i något, den far rakt upp i luften och börjar sedan tumla runt,runt,runt. Ser hur tusenlapparna får vingar för varje gång den slår i marken. Får en känsla av att den kommer aldrig mer bli motorcykel, efter den behandlingen. Vänder mig tillbaka på rygg dels för att slippa se slakten att min ögonsten men även eftersom jag kommit på att jag legat på sidan av skinnstället lite väl länge, glider sista biten på rygg o funderar över hur jag ska kunna bromsa min egen framfart, överväger om jag ska prova att sätta ner fötterna men är rädd att det ska hugga till o även jag börjar tumla runt, medan jag funderar över detta så slutar allt att röra sig, jag lägger ner händerna i asfalten för att säkerställa att jag är stilla. När jag reser mig upp inser jag att jag glidit hela rakan o står nu ute på den gamla bansträckningen.
Börjar springa mot motorcykeln för att titta hur det gick med den, men blir genast stoppad av banpersonalen, som föser bort mig bakom ett staket och talar väldigt bestämt om för mig att hojen tar dom hand om. Jag försöker samtidigt se om jag kan se Fredrik passera, så jag kan göra tummen upp till honom och visa att jag är ok. Står ett par minuter o spejar efter banan, men nån fredrik kommer inte, f-n också, har han också kört av eller har han åkt in i depån, minuterna i ovisshet känns som timmar stående bakom räcket o bara vänta på att passet ska ta slut.
När skamkärran kommer får vi sätta ett järnrör genom framhjulet och lyfta upp hojen, den ser riktigt ledsen ut.
Åkandes runt banan på släpet får jag syn på Fredrik vid Eje:s, skönt o se att han står upp.
Väl inne i depån kommer brorsan och möter upp, dom tar hand om kadavret o forslar bort det till tälten medan jag går in hos läkaren och gör den obligatoriska uppvisningen, visar stolt min fina kawa-gröna shoei-hjälm som jag mirakulöst än en gång klarat utan en skråma.
Tillbaka i husvagnen ringer jag Alexandra o talar om vad som har hänt samt bedyrar att jag är helt oskadd.
Börjar fundera lite över läget o ser att jag har 23:e tid och har kört 6 hela varv, kan alltså köra rejs på söndag om jag får ihop cykeln, förutsatt att även lördagens kval är på blött, blir det torrt på nästa kval måste jag vara med och försvara min plats. Börjar riva cykeln för att se vilka skador det är samt om det går att få ihop alla delar som behövs.
Gör en lista: Framfälgen skev, höger gaffelben läcker olja, båda styrhalvorna krokiga, kåporna samt kåpglas bortom all räddning, kutsen sprucken på flera ställen, ljuddämparen och bakramen krokig, luftintaget samt kåpstaget i smulor, höger fotpinnehållare av, tanken bucklig men hel, båda styrstopparna avbrutna, styrdämparen böjd, min fina chrono-instrumenteringen och transpondern hänger i sina kablar men verkar hela.
Börjar jaga runt i depån om det går att få tag i alla delar som behövs och efter ett par timmar ser det riktigt lovande ut. Enda frågetecknet verkar vara det läckande gaffelbenet, river isär det först för att se om något är krokigt men det verkar ok, bara komprimerad så packboxen gått, byter p-box i bägge gaffelbenen o fyller på med olja som jag fått köpa ur Grevens privata förråd, packboxar och nya styrhalvor har jag med mig. Tror mig ha även höger fotpinne-hållare men hittar den inte så jag lånar en hemma-gjord som Fredrik fått med när han köpte hojen, lånar även hans regnfälg, hans grundlackade kåpor (tack o lov att dom inte blev lämnade till lackering), ett halv-trasigt luftintag samt ett sprucket kåpglas som jag tejpar ihop med silvertejp. Kutsen får även den en rejäl omgång silvertejp. Tank, ljuddämpare, bakram och dom saknade styrstopparna får vara som det är. Lyckas tack vare Marcus Ladarp få tag i ett nytt kåpstag av dom som köpt hans förra hoj. Styrdämparen var det enda som inte gick att fixa men den går ju att köra utan. Skruvar hela kvällen samt hela lördag förmiddag, rullar in o besiktar med en hel timmes marginal innan lördagens kval.
Helt plötsligt står jag med depåns klart risigaste hoj, var ju inte riktigt som det var tänkt, men är ändå otroligt glad att det gått att få ihop cykeln i kördugligt skick.
Lördagen är det torrt så det är på med värmarna direkt efter besiktningen. Rullar ut på kvalet och tar det otroligt försiktigt för att känna så hojen känns ok. Efter några varv höjer jag upp tempot lite för o kolla så det inte är några hjärnspöken att bearbeta. Kommer i slutet av start o målrakan och upptäcker att jag helt plötsligt är bromslös på frambromsen, lyckas med hjälp av bakbromsen få ner farten lite grann, men det finns inte en chans att klara första svängen, styr ut på gamla bansträckningen o tackar Mike för att den finns kvar. Stannar ett par sekunder där ute för att lugna ner pulsen samt känna efter om jag behöver nya kalsonger. Åker svärandes runt banan på vänsterkanten med en hand högt i vädret, in i depån för o kolla vad som hänt, upptäcker i depån att det finns bromsar igen. Funderar ett ögonblick om jag ska åka ut igen men bestämmer att jag måste få veta vad som hände med bromsarna. In i depåtältet o ser direkt vad som är fel, jag har justerat bromshandtaget lite annorlunda när jag bytte styrhalvan så handtaget ”bottnar” i gasvire-hållaren ungefär halvvägs, inget som märks när man bromsar försiktigt. Blir överlycklig, lossar handtaget, vrider det lite uppåt så det går fritt, drar åt skruvarna, på med hjälmen, nu ska det åkas kvaltider, har hela kroppen full av adrenalin nu, gör ett västern-hopp upp på hojen, på med tändning, trycker på startknappen, inte ett liv i startmotorn. Nu går luften helt ur mig, hade det inte varit för dom lånade kåporna så hade jag nog bara släppt hojen i asfalten o gått in i husvagnen o lagt mig o gråtit.
När jag ställer upp hojen på stöden i tältet kommer alla andra in i depån. Kvalet är avflaggat för någon har vurpat och blivit liggandes på banan.
Iväg o kolla tiderna, lyckades tydligen få till en 1.16.0 på sista varvet, inte nån bra tid direkt, men det är några som kört långsammare så jag är fortfarande med i rejset. Får lite nytt hopp o tar tag i startproblemet, under tiden jag skruvar ropar dom ut i högtalarna att vi får ett kort kvalpass till om det finns tidsutrymme till det på slutet av dagen. Hittar felet på hojen, det har kommit in grus i elkontakten på styret som fastnat bakom startknappen och hindrade kontaktytorna att släppa fram ström till startmotorn, bara blåsa rent med tryckluft sen fungerade det igen. Ser återigen lite hopp att få göra en skaplig kvaltid.
Vi får tio minuter kval till slut och jag får till en tid på 1.14.7 som ger mig 23:e startplats, 1.1 sek sämre än personbästa men jag är hyggligt nöjd iaf.
Söndag o race-dags, åker ut på warm-up tidigt på morgonen, banan är halvfuktig och jag lallar runt mest bara för att kolla om hojen fungerar. Känner mig inte fokuserad och allt bara känns konstigt. In i depån igen och lägger på nya slicks till racet. Ägnar förmiddan åt att försöka hitta motivation men känner inte ens av tävlingsnerverna som jag brukar ha innan race. Rullar ut på banan igen men har liksom känslan av ”ban-dag” i kroppen.
När lamporna i starten tänds kommer jag på att jag ska testa ett nytt sätt att starta på vilket resulterar i att hojen tok-stegrar och jag blir tvungen att slå av på gasen för att få ner framhjulet, förlorar flera placeringar, får sen inte upp något som helst tempo utan blir omkörd hela tiden. Efter ett par varv upphör dock omkörningarna och jag får ett hopp om att jag fått upp lite tempo, tittar på laptimern o ser en hög 16-tid, vänder mig om på rakan och inser varför jag inte blir omkörd längre. Jag är SIST. Den insikten tänder något i kroppen. För f-n Love, du har hemmabana och folk är här för o titta på just dig.. PRESTERA NÅGOT!!!! Du har 10 varv kvar.. JAGA!!! Helt plötsligt rusar adrenalinet i kroppen och jag är ikapp hojen framför i ett nafs, ut på sidan bara och förbi, PÅ NÄSTA NU!!! Jagar i ett underbart tempo dom framför o det känns som jag bara flyger förbi dom en efter en, hinner titta på laptimern vid något tillfälle o ser att den står på 1.12-nånting, får ännu mer energi av detta och jagar vidare, hojen är ganska nervös på vissa partier eftersom styrdämparen är borta, och jag får ett riktigt styrvobbel ut ur hårnålen, men det bekommer mig inte just då, bara jagar vidare för att köra ikapp nästa och fälla ytterligare en skalp. Min jakt blir dock avbruten av en schack-rutig flagga som enligt mig kom upp alldeles för tidigt, jag hade hur mycket ork som helst kvar och hann bara köra 10 varv på riktigt. Jag kom i mål som 22:a och med 14:e bästa varvtiden 1.12.1.
Tillbaka i depån efteråt flockades vänner o bekanta och jag kände mig som en hjälte i allt beröm över uppkörningen, trots ett egentligen rätt dåligt slutresultat. När allt lugnat ner sig var det bara att ägna eftermiddagen till att plocka av alla lånade grejer på hojen för att sedan knuffa in kadavret i bussen.
På vägen hem summerade jag helgens intryck o kom fram till:
1: Regn kommer att bli skitdyrt att lära sig.
2: Helt otroligt vad man hinner tänka mycket när man glider på asfalten.
3: Bestämde mig för att vara nöjd med resultatet, hade sänkt personbästa med 1.5 sek.
4: Nästa tävling på hemmabanan ska jag ta min första poäng.
Tack till:
Kristoffer för väderskydd
Fredrik för lån av en halv hoj
Greven som sålde sin privata gaffelolja till mig
Marcus som fixade fram ett kåpstag
Mina nära som tog hand om all matlagning mm så jag hann skruva med hojen
Alla depåkamrater för tips och hjälp
#26 R600
Love Gillberg
Ninjaracing
Den här gången kommer vi även ha massor av folk i depån, storebror har hyrt en stuga och kommer med hela familjen, och svärfar o Alexandra:s (flickvän) syster (Ellinor) kommer i husbil.
Nu ska team-namnet NINJARACING lanseras.
Två veckor kvar o jag slår en signal till lackerarna för ett besked om kåporna, får veta att dom har tokmycket att göra o har inte hunnit med att ens titta på dom, får ett löfte om att dom ska vara klara till tävlingen, men inser att vi inte kommer att få fredriks kåpor klara i tid om vi inte lämnar dom samtidigt, Fredrik o jag överlägger lite men bestämmer oss för att behålla hans grundmålade som reserv och han får åka med sina lagade som ändå ser hyfsade ut.
En vecka kvar o jag får ett samtal från lillebror, han har lyckats mata sin laptop med pilsner (tror han porrsurfade och försökte supa tjejen på bildskärmen villig) så hemsidan kommer inte bli klar till EM:et.
Ringer lackerarna o kollar läget, får veta att allt är grundat o slipat, nu ska det bara in i lackboxen o bli sprutat.
Ett par dagar senare får jag ett samtal från lackerarna, dom har sjuk personal och måste tyvärr prioritera bort mina grejer, är ju bara att acceptera eftersom dom gör detta som sponsring.
Ringer Fredrik o vi diskuterar team-lanseringen: ingen hemsida o båda hojarna med tillfälligt lappade kåpor, vi beslutar oss för att strunta i alltihop o köra tävlingen med den lågbudget-look vi haft hela säsongen.
Äntligen dags för tävlingen, Fredrik som har semester åker till Gelleråsen ett par dagar före för att träna lite på banan under Bike-week, vilket även reulterar i att han kan hålla en bra depåplats till oss och Kristoffer (Flykay)innan alla andra har kommit på plats.
Jag blir förstås tvungen att jobba över på torsdag och kommer fram jättesent, vi reser upp våra grejer och kommer i säng vid tre-tiden på natten. Vaknar fredag-morgon 08.01 av ylande tvåtaktare (i racingdepån behöver man aldrig ställa någon väckarklocka) och inser att vi kommer få köra dagens kval i regn, stapplar till kaffebryggaren o fixar morgonkaffe så starkt att vi nästan kan äta det med sked. Medans vi byter till regndäck kommer en kastvind och gör kaffeved av vårat nya depåtält.
Vi mutar kristoffer med varmt kaffe o får lov att klämma in oss i hans depåtält.
Nu är det dags att lägga upp en strategi för kvalet, jag har endast kört två 20-min pass på regn tidigare och tyckte det bara var obehagligt o stelt. Fredrik däremot har hunnit köra lite i regn och visat sig vara duktig på det. Jag bestämmer mig innan vi åker ut för att stänga av hjärnan o ta rygg på honom. Det visar sig inte fungera då alla överlevnadsinstinkter i hela kroppen protesterar vilt, redan i utgången av esset är det så stor lucka att det är hopplöst att komma ikapp.. Lallar ett varv på nåt som visar sig vara över 2 min, försöker än en gång stänga av hjärnan och försöker hänga på dom som kör om, vilket blir rätt många tillfällen. Får till slut upp lite tempo o börjar få lite förtroende för däcken, passerar laptimersändaren som står i början av start/mål o ser att det står 1.33 på laptimern, HÄRLIGT, det kanske går att lära sig att åka i blött iaf. Tyvärr varar inte den lyckan speciellt länge.
Börjar bromsa vid depåutfarten och vid 150-skylten försvinner hojen under mig, helt plötsligt ligger jag o glider på rygg med fötterna före, vänder mig på sidan för att se så ingen kommer o kör på mig, får syn på hojen som kommer bakom mig, den glider snyggt o prydligt på ena sidan, (är tacksam att jag inte hann få mina kåpor från lacken) den har riktning mer till vänster så jag konstaterar att jag inte kommer att få den på mig, ser hur den kommer ut i gräset och hugger tag i något, den far rakt upp i luften och börjar sedan tumla runt,runt,runt. Ser hur tusenlapparna får vingar för varje gång den slår i marken. Får en känsla av att den kommer aldrig mer bli motorcykel, efter den behandlingen. Vänder mig tillbaka på rygg dels för att slippa se slakten att min ögonsten men även eftersom jag kommit på att jag legat på sidan av skinnstället lite väl länge, glider sista biten på rygg o funderar över hur jag ska kunna bromsa min egen framfart, överväger om jag ska prova att sätta ner fötterna men är rädd att det ska hugga till o även jag börjar tumla runt, medan jag funderar över detta så slutar allt att röra sig, jag lägger ner händerna i asfalten för att säkerställa att jag är stilla. När jag reser mig upp inser jag att jag glidit hela rakan o står nu ute på den gamla bansträckningen.
Börjar springa mot motorcykeln för att titta hur det gick med den, men blir genast stoppad av banpersonalen, som föser bort mig bakom ett staket och talar väldigt bestämt om för mig att hojen tar dom hand om. Jag försöker samtidigt se om jag kan se Fredrik passera, så jag kan göra tummen upp till honom och visa att jag är ok. Står ett par minuter o spejar efter banan, men nån fredrik kommer inte, f-n också, har han också kört av eller har han åkt in i depån, minuterna i ovisshet känns som timmar stående bakom räcket o bara vänta på att passet ska ta slut.
När skamkärran kommer får vi sätta ett järnrör genom framhjulet och lyfta upp hojen, den ser riktigt ledsen ut.
Åkandes runt banan på släpet får jag syn på Fredrik vid Eje:s, skönt o se att han står upp.
Väl inne i depån kommer brorsan och möter upp, dom tar hand om kadavret o forslar bort det till tälten medan jag går in hos läkaren och gör den obligatoriska uppvisningen, visar stolt min fina kawa-gröna shoei-hjälm som jag mirakulöst än en gång klarat utan en skråma.
Tillbaka i husvagnen ringer jag Alexandra o talar om vad som har hänt samt bedyrar att jag är helt oskadd.
Börjar fundera lite över läget o ser att jag har 23:e tid och har kört 6 hela varv, kan alltså köra rejs på söndag om jag får ihop cykeln, förutsatt att även lördagens kval är på blött, blir det torrt på nästa kval måste jag vara med och försvara min plats. Börjar riva cykeln för att se vilka skador det är samt om det går att få ihop alla delar som behövs.
Gör en lista: Framfälgen skev, höger gaffelben läcker olja, båda styrhalvorna krokiga, kåporna samt kåpglas bortom all räddning, kutsen sprucken på flera ställen, ljuddämparen och bakramen krokig, luftintaget samt kåpstaget i smulor, höger fotpinnehållare av, tanken bucklig men hel, båda styrstopparna avbrutna, styrdämparen böjd, min fina chrono-instrumenteringen och transpondern hänger i sina kablar men verkar hela.
Börjar jaga runt i depån om det går att få tag i alla delar som behövs och efter ett par timmar ser det riktigt lovande ut. Enda frågetecknet verkar vara det läckande gaffelbenet, river isär det först för att se om något är krokigt men det verkar ok, bara komprimerad så packboxen gått, byter p-box i bägge gaffelbenen o fyller på med olja som jag fått köpa ur Grevens privata förråd, packboxar och nya styrhalvor har jag med mig. Tror mig ha även höger fotpinne-hållare men hittar den inte så jag lånar en hemma-gjord som Fredrik fått med när han köpte hojen, lånar även hans regnfälg, hans grundlackade kåpor (tack o lov att dom inte blev lämnade till lackering), ett halv-trasigt luftintag samt ett sprucket kåpglas som jag tejpar ihop med silvertejp. Kutsen får även den en rejäl omgång silvertejp. Tank, ljuddämpare, bakram och dom saknade styrstopparna får vara som det är. Lyckas tack vare Marcus Ladarp få tag i ett nytt kåpstag av dom som köpt hans förra hoj. Styrdämparen var det enda som inte gick att fixa men den går ju att köra utan. Skruvar hela kvällen samt hela lördag förmiddag, rullar in o besiktar med en hel timmes marginal innan lördagens kval.
Helt plötsligt står jag med depåns klart risigaste hoj, var ju inte riktigt som det var tänkt, men är ändå otroligt glad att det gått att få ihop cykeln i kördugligt skick.
Lördagen är det torrt så det är på med värmarna direkt efter besiktningen. Rullar ut på kvalet och tar det otroligt försiktigt för att känna så hojen känns ok. Efter några varv höjer jag upp tempot lite för o kolla så det inte är några hjärnspöken att bearbeta. Kommer i slutet av start o målrakan och upptäcker att jag helt plötsligt är bromslös på frambromsen, lyckas med hjälp av bakbromsen få ner farten lite grann, men det finns inte en chans att klara första svängen, styr ut på gamla bansträckningen o tackar Mike för att den finns kvar. Stannar ett par sekunder där ute för att lugna ner pulsen samt känna efter om jag behöver nya kalsonger. Åker svärandes runt banan på vänsterkanten med en hand högt i vädret, in i depån för o kolla vad som hänt, upptäcker i depån att det finns bromsar igen. Funderar ett ögonblick om jag ska åka ut igen men bestämmer att jag måste få veta vad som hände med bromsarna. In i depåtältet o ser direkt vad som är fel, jag har justerat bromshandtaget lite annorlunda när jag bytte styrhalvan så handtaget ”bottnar” i gasvire-hållaren ungefär halvvägs, inget som märks när man bromsar försiktigt. Blir överlycklig, lossar handtaget, vrider det lite uppåt så det går fritt, drar åt skruvarna, på med hjälmen, nu ska det åkas kvaltider, har hela kroppen full av adrenalin nu, gör ett västern-hopp upp på hojen, på med tändning, trycker på startknappen, inte ett liv i startmotorn. Nu går luften helt ur mig, hade det inte varit för dom lånade kåporna så hade jag nog bara släppt hojen i asfalten o gått in i husvagnen o lagt mig o gråtit.
När jag ställer upp hojen på stöden i tältet kommer alla andra in i depån. Kvalet är avflaggat för någon har vurpat och blivit liggandes på banan.
Iväg o kolla tiderna, lyckades tydligen få till en 1.16.0 på sista varvet, inte nån bra tid direkt, men det är några som kört långsammare så jag är fortfarande med i rejset. Får lite nytt hopp o tar tag i startproblemet, under tiden jag skruvar ropar dom ut i högtalarna att vi får ett kort kvalpass till om det finns tidsutrymme till det på slutet av dagen. Hittar felet på hojen, det har kommit in grus i elkontakten på styret som fastnat bakom startknappen och hindrade kontaktytorna att släppa fram ström till startmotorn, bara blåsa rent med tryckluft sen fungerade det igen. Ser återigen lite hopp att få göra en skaplig kvaltid.
Vi får tio minuter kval till slut och jag får till en tid på 1.14.7 som ger mig 23:e startplats, 1.1 sek sämre än personbästa men jag är hyggligt nöjd iaf.
Söndag o race-dags, åker ut på warm-up tidigt på morgonen, banan är halvfuktig och jag lallar runt mest bara för att kolla om hojen fungerar. Känner mig inte fokuserad och allt bara känns konstigt. In i depån igen och lägger på nya slicks till racet. Ägnar förmiddan åt att försöka hitta motivation men känner inte ens av tävlingsnerverna som jag brukar ha innan race. Rullar ut på banan igen men har liksom känslan av ”ban-dag” i kroppen.
När lamporna i starten tänds kommer jag på att jag ska testa ett nytt sätt att starta på vilket resulterar i att hojen tok-stegrar och jag blir tvungen att slå av på gasen för att få ner framhjulet, förlorar flera placeringar, får sen inte upp något som helst tempo utan blir omkörd hela tiden. Efter ett par varv upphör dock omkörningarna och jag får ett hopp om att jag fått upp lite tempo, tittar på laptimern o ser en hög 16-tid, vänder mig om på rakan och inser varför jag inte blir omkörd längre. Jag är SIST. Den insikten tänder något i kroppen. För f-n Love, du har hemmabana och folk är här för o titta på just dig.. PRESTERA NÅGOT!!!! Du har 10 varv kvar.. JAGA!!! Helt plötsligt rusar adrenalinet i kroppen och jag är ikapp hojen framför i ett nafs, ut på sidan bara och förbi, PÅ NÄSTA NU!!! Jagar i ett underbart tempo dom framför o det känns som jag bara flyger förbi dom en efter en, hinner titta på laptimern vid något tillfälle o ser att den står på 1.12-nånting, får ännu mer energi av detta och jagar vidare, hojen är ganska nervös på vissa partier eftersom styrdämparen är borta, och jag får ett riktigt styrvobbel ut ur hårnålen, men det bekommer mig inte just då, bara jagar vidare för att köra ikapp nästa och fälla ytterligare en skalp. Min jakt blir dock avbruten av en schack-rutig flagga som enligt mig kom upp alldeles för tidigt, jag hade hur mycket ork som helst kvar och hann bara köra 10 varv på riktigt. Jag kom i mål som 22:a och med 14:e bästa varvtiden 1.12.1.
Tillbaka i depån efteråt flockades vänner o bekanta och jag kände mig som en hjälte i allt beröm över uppkörningen, trots ett egentligen rätt dåligt slutresultat. När allt lugnat ner sig var det bara att ägna eftermiddagen till att plocka av alla lånade grejer på hojen för att sedan knuffa in kadavret i bussen.
På vägen hem summerade jag helgens intryck o kom fram till:
1: Regn kommer att bli skitdyrt att lära sig.
2: Helt otroligt vad man hinner tänka mycket när man glider på asfalten.
3: Bestämde mig för att vara nöjd med resultatet, hade sänkt personbästa med 1.5 sek.
4: Nästa tävling på hemmabanan ska jag ta min första poäng.
Tack till:
Kristoffer för väderskydd
Fredrik för lån av en halv hoj
Greven som sålde sin privata gaffelolja till mig
Marcus som fixade fram ett kåpstag
Mina nära som tog hand om all matlagning mm så jag hann skruva med hojen
Alla depåkamrater för tips och hjälp
#26 R600
Love Gillberg
Ninjaracing
__________________
Det man inte gör idag, slipper man göra om imorgon.
Det man inte gör idag, slipper man göra om imorgon.
Senast ändrad av Birma : 2007-09-10 kl 18:12. Anledning: glömde att signera
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar